Ikväll har vi varit hemma i en veckas tid ifrån sjukhuset, om man bortser från dom möten man åker dit för att gå på information om olika saker. Det har gått rätt bra, men hans blodsocker svänger häftigt emellanåt. Ibland åt det högre hållet och ibland får han rejäla känningar. När han får en känning så syns det på något sätt i hans ögon, han ser trött och sliten ut. Han orkar oftast inte gå ett enda steg till och blir väldigt låg och nere. Det är hemskt att se sitt barn så, även om man vet att det beror på blodsockret och att han kommer må bättre så fort han får i sig något. Men ibland blir man rädd och orolig för att inte få i honom något, om han vägrar, eller går så långt ner i insulinkänningen att han helt enkelt inte hör oss. Eller det värsta av allt, om han hamnar i koma och man måste ta fram den där hemska sprutan.

Han är en tapper kille våran Adrian. Och jag är så stolt över honom och att han är våran son. Vår fina duktiga kille.

Vissa dagar bränner tårarna bakom ögonlocken på mig, det gör ont att se alla sticken, i benen, på armarna och i fingrarna. Jag vet att det måste göras, han måste få insulin, men att veta vad som måste göras och vad man vill göra är två helt skilda saker. Ibland gör man saker man måste men inte vill. Att sticka sitt barn är nog en sådan sak.

Jag fick sovmorgon denna morgon..och Alex värmde lunchen åt barnen så jag har fått en väldigt lugn morgon och förmiddag. Det enda jag gjort är att tvätta och plocka ur diskmaskinen. Adrian blev lite låg nu vid lunchen oxå, ville att jag skulle komma och han är alldeles kallsvettig, jag hoppas han inte håller på att bli sjuk.

Tindra gumman är en riktig liten gullunge, hon klappar händerna åt brorsan då han tar sprutor och hejjar på hela tiden. Hon vill bara pussas och kramas med honom och det är helt fantastiskt att se hennes kärlek till honom.

87 dagar kvar till BF..och det känns som att det var någon månad sedan jag berättade här i bloggen att vi skulle få ett till litet pyre. Jag längtar, kärleken till ens barn är underbar! Att man kan älska någon så otroligt och intensivt från första stund, det är en underbart.

Hej! Jag besvarade din kommentar i min blogg, vet ju inte ifall du har koll där så du ser det.. :)



I alla fall, jag tänkte på det du skrev om att det syns i din sons ögon.. Jag har ju varit sjuk länge och levt med mycket smärta och min mamma ser direkt på sekunden i mina ögon när det börjar göra ont. Det är ingen annan som ser sånt men en mamma kan det. Jag har själv inga barn så jag vet inte hur det är, men det är något med föräldrar och barn, de vet så väl att något är fel. Och hon har fått stå ut med att se mig så långt nere i botten, och sett mig efter alla operationer, sett mig helt nerdrogad och knappt vid medvetande, och hon har fått bevittna många många morfinsprutor i mina ben. Och det känns så fruktansvärt hemskt att som dotter veta att det svider i henne när det svider i mig. Och ingen av oss kan göra något åt någonting. Men det enda man kan göra för sina barn är faktiskt att dela allting med dem. Att veta att ens mamma (och pappa, i ert fall) finns där är ju trygghet, spelar ingen roll hur gammal man blir! :)



Vad otroligt gulligt av er dotter, bland det gulligaste jag hört på länge. Man börjar ju längta efter att skaffa barn på momangen.