Vi turas om att sova med Adrian på sjukhuset, dels för att vi båda vill vara med Adrian och Tindra så mycket som möjligt när situationen är som den är. Trots att det är otroligt jobbigt att åka därifrån så är det bra för mig och magen, ryggen tar snart ihjäl mig och sömnen existerar knappt.

Inatt låg jag på sjukhuset och vaknade av att Adrian snyftade i sömnen..drömde förmodligen någonting jobbigt. Kramade om honom och smekte hans kind tills han slutade och jag kunde lägga mig igen med tårar i ögonen. Det är så otroligt tärande att se sitt barn så glad och livfull för att i nästa sekund ha nära till gråten då man "förbjuder" ett glas juice till eller som när vi förklarade för honom om den här sjukdomen. Sedan tar han på sig en "mask" och ser glad ut men vi ser alla att bakom fasaden är det kaos. Jag önskar så att jag kunde fått det istället.

Igår började vi med sprutorna i benet..han är duktig, stark och modig. Och ikväll fick Alex ge första sprutan, jag ville inte, inte för att jag tror att jag inte kommer klara det utan för att det är min son. Att sticka honom är som att sticka sitt barn i hjärtat..det känns grymt. Men det var en skön känsla att se Alex klara av det. Han hjälper mig att finna styrka och vara stark i allt. Vad skulle jag väl göra utan min fina man!?

Imorgon är det dags för mig..då ska vi både sticka i benet och ta blodsocker på vår lilla prins! Detta är bara början, vi ska träffa vår diabetesläkare, få en till diabetessköterska, träffa dietist, kurator, psykolog och Adrian kommer få gå på lekterapi för att få gå igenom allt som hänt på ett bra sätt. Säkert någon till vi ska träffa under kommande veckor.

Så en liten update mitt i allt.. vi vet att det kommer bli bra framöver..men nu får ni stå ut med att vi är ledsna och allt jobbigt som det kommer blir skrivet i bloggen ett tag. Detta är ett sätt för mig att få ventilera allt.
Vi får även förstärkning av barnens farmor imorgon för något dygn iaf.. skönt med lite hjälp.

Ps. Vi har nu gått ner på 2-siffrigt... 99 dagar tills bebis kommer..


Adrian 8 månader här.. :)

Styrkekramar från mig! Skönt att ni får lite assistans av farmor också. Kram

Beklagar verkligen vad er son får utstå.

Och jag förstår att det inte är kul att behöva ge sin son sprutor och att se honom lida. Ni har rätt att vara ledsna även om ni vet att det kommer bli lättare, detta är ju dina känslor just nu.



Jag skickar massor med kramar och hoppas att ni snart ska må bättre, både din son och ditt mammahjärta!

Förstår att det är hemskt, att sticka sitt eget barn - usch. Men det är ju för att han ska må så bra som möjligt. Sjävlklart måste ni få vara ledsna, måste vara lite jobbigt att hålla en fasad inför sonen bara. SKickar massor med kramar!

Stackars Adrian!



Skickar alla styrke kramar vi har!



Kram Kram