Jag kommer så väl ihåg den där dagen då vi åkte upp till sjukhuset. Det var en torsdag, den 1 Oktober och en ny höstmånad tog sin början. Adrian var på dagis denna dag och jag hade ringt till vårdcentralen på morgonen då jag oroade mig för honom. Sköterskan försökte vifta bort min oro över kisseriet med ett: "Men det är vanligt fram till 6 års ålder.." Men känslan inombords sa mig att det var något som inte stämde. Jag ville ha en läkartid, och kolla en urinsticka för att se om han fått urinvägsinfektion. Det gick såklart inte att få, det jag kunde göra var att åka till distriktsläkarjouren.
Fyra nätter i rad hade det hänt en olycka i sängen. Och det konstigaste av allt var att han inte märkte det själv. Han kunde komma och krypa ner bredvid oss i sängen alldeles blöt. Han hade varit torr sedan 2½ års ålder. Fjärde natten efter att ha bytt sängkläder och duschat pojken så kände jag den där gnagande oron extremt i magtrakten. Jag satte mig framför datorn, mitt i natten och googlade..läste om urinvägsinfektioner och hoppas att det skulle vara något så enkelt. Blev inte mycket klokare så till sist kröp jag ner och försökte sova.
Jag hämtade hem barnen från dagis och dagen fortsatte i sina vanliga rutiner. Vi hade bestämt oss för att åka upp med honom till läkaren den där kvällen och jag inväntade bara Alex som fortfarande var på jobbet, så vi skulle kunna åka ensamma, jag och Adrian.
När vi kom upp blev vi väl omhändertagna och Adrian fick lämna ett kissprov. Vi fick sätta oss i väntrummet igen, det gick inte många minuter innan sköterska kom och sa att vi skulle komma med för nu ville hon ha ett blodprov. Här började min mage göra uppror, för urinvägsinfektion behöver man inte ta blodprov, jag anade att det var något annat fel.
Vi gick tillbaka till väntrummet och satte oss och bara minuter efter kom läkaren. Aldrig tidigare hade det gått såhär snabbt, det vred sig i magen på mig. Vi kom in och Doktorn började prata om Diabetes, normala blodsocker och Adrians blodsocker på 22.1. Jag fattade ingenting, det var som ett töcken i huvudet, vad menar han? Han skickade oss omedelbart till barnakuten.
Jag kommer ihåg att jag ringde hem i bilen på väg upp till akuten. Alex som är lugnet själv svarade och jag hasplade ur mig.."Dom tror han har Diabetes..." tårarna forsade upp i ögonen, men jag blinkade snabbt bort dom. Jag ville inte att Adrian skulle bli rädd. Alex blev nog lika chockad som mig och jag hörde hur ledsen han var.
När vi kom fram till sjukhuset så satte dom Emla plåster och kollade sockret som nu var upp på 23.6, trots att han inte ätit. Vi blev inlagda och när vi gick upp till avdelningen så förklarade läkaren att vi kommer bli kvar i ungefär 3 veckor. Jag tror inte jag förstod mycket av det som hände eller sades den kvällen och natten..jag var för chockad.
Där började resan in på en helt ny väg, en väg som var helt okänd för oss..och det har nu gått precis ett halvår sedan vi fick diagnosen.
DIABETES TYP 1
Ett bra blodsocker ska ligga mellan 4-6 mml/l.
Insulinkänning – lågt blodsocker, under 3,5 millimol
Vid insulinkänning kan den sjuke bli blek, darrig, kallsvettig, förvirrad och är ofta omtöcknad. Försäkra dig om att han eller hon kan svälja. Ge då något sött att dricka eller äta. Rent druvsocker höjer blodsockret snabbt, men om det inte finns ta vad som finns som är sött.
Syraförgiftning – högt blodsocker
Vid syraförgiftning har den sjuke en för hög blodsockernivå och riskerar att bli uttorkad och medvetslös på grund av kroppens insulinbrist. Tecken på detta är illamående, kräkningar och ofta magont. Personen har också i de flesta fall en acetondoft vid utandning.
Arkiverad under: Diabetes
Postat av: Tove
Men vi klarar det här, eller hur!!
Massor med styrkekramar
Postat av: Elin Löwengren
Postat av: Maja
Keep up the good work och ha en underbar helg med din fina familj
Postat av: Maja
Postat av: Huskatt
Och att läsa om din pojke och er resa på väg i livet med diabetes, det var gripande.
Tänk att man alltid ska lita på sin "mag-känsla". Ibland kan man önska att man hade fel.
Postat av: Sandra
Jag minns så bra den där dagen när jag själv, 7 år gammal, blev inlagd på sjukhuset när mamma började misstänka att jag hade diabetes. Mamma arbetar inom sjukvården, så hon såg det i ett tidigt skede (jag hade "bara" 17.4) och tog med mig för ett blodprov.
Det är 15 år sedan nu. Jag lärde mig att leva med det, och jag tror du ska vara glad att han fick diabetes nu, och inte i tonåren eftersom det är lättare att acceptera som barn än en envis tonåring. :)
Trots att mina tonår var rent ut sagt dåliga, om man tänker på diabetesen, så ordnar det upp sig när man blir äldre. Tyvärr har jag fortfarande problem med blodsockret då jag är ganska rädd av mig och inte alltid vågar ta så mycket insulin jag skulle behöva.
Ha en bra dag!
Sandra
Postat av: Micke
Lycka till!!
URL: http://minasotabarn.blogg.se/