Det tycker jag borde är ombekvämt och otäckt. Jag gillar inte att lämna ut mig själv på det sättet, men när tårarna väl kommer så kan jag bara inte hejda dom, särskilt inte då jag är GRAVID. Det är som lilleskutts tårar som sprutar ut ur ögonen i jättelika fontäner. Och det hände nyss.
Jag pratade med kuratorn som vi fick i samband med Adrians Diabetes och när jag berättar om vilken ångest jag fått pga av att jag går och oroar mig här hemma och att jag nu mår sämre så kan jag inte sluta gråta. Då kommer lilleskutt fram i mig och tårarna sprutar som aldrig förr..extra känslig är man juh också just nu som höggravid.
Jag är så tacksam gentemot hennes och vår diabetessköterska som verkligen förstår hur jobbigt detta är och som hjälper oss igenom allt. Samtidigt känner jag mig nervös, vad kommer hända? Hur kommer dom reagera? Kommer dom bli sura på oss eller förstår dom oss och vår oro som föräldrar? Det handlar juh ändå om en av dom dyrbaraste vi har o vårt liv. Det handlar om honom och vad som är bäst för hans skull. Det handlar om att Adrian ska må bra! Och vi kommer göra det som krävs för att det ska vara så.
När det kommer till våra barn är vi starka som lejon, jag skulle bita huvudet av vem som helst för att skydda mitt barn. Så är det bara. Och jag tror att alla föräldrar som läser detta nickar igenkännande.
Det känns hemskt att bloggen känns så ledsam just nu, men jag måste få ventilera och få ur mig lite av situationen nu..om ett år så kan jag titta tillbaka och förhoppningsvis känna att vi gjorde allt och förhoppningsvis kommer jag också att kunna läsa om vändningen då det började funka. Jag kommer att känna glädjen i den kamp vi nu genomför. 
Arkiverad under: Diabetes
