Igår var en jobbig lördag...jobbig i den bemärkelsen att Adrians blodsocker sköt iväg högt upp i det blå. Till mellanmål låg det på 12, middag över 18 och till kvällsfika över 20. Kan säga att man blir nervös när det blir så, särskilt då man vet att ett bra värde är mellan 4-6.

Så det blev en urinsticka och kolla hur det såg ut, som tur var så såg det bra ut. Han hade inga syror..puh.. så sedan försökte vi finulura på vad som kan ha gjort det så högt..men helt ärligt så kan vi inte komma på något!?

Nej nu ska jag göra klart Tindras rum och sedan är det mellanmål som står på listan. :)

I samband med att vi blev utskrivna ifrån sjukhuset så beställde jag böcker ifrån Adlibris om just mat och Diabetes. Kände att jag behövde få mer kött på benen och idag har jag hämtat ut dom. Jag har suttit och läst i en timme nu och känner att det var väl investerade pengar, alla tips om bakning, godis, kalas osv...WOW!

Dessa böcker var guld värda, jag känner mig genast lite säkrare på mig själv och vårt omdöme av olika situationer.

Till helgen ska Adrian på 2 kalas och jag ska inte ge något extra insulin som det ser ut nu, han kommer förmodligen vara i full fart och då kan han istället få en känning så jag ska istället ha is i magen och testa sockret innan han äter och sedan 2 timmar efter så får vi se hur vi kommer göra med kalasandet i framtiden sedan.

Så vi fortsätter och testa oss fram och ser vad han reagerar mest på och vad som kanske går hur bra som helst?! Det är juh så olika från barn till barn.

Nu vill Adrian spela spel med mig så vi ska ägna oss åt det medans Alex och Tindra är på affären. :)

Här är böckerna iaf..

Jag måste få ventilera ut lite nu känner jag. Min son är hur duktig som helst och han är den modigaste killen jag vet men ibland blir det för mycket även för han. Nu till morgonen då vi skulle ta blodsocker och insulin så skulle farmor göra, det tog 1 TIMME innan det var klart, vilket innebär försenad frukost osv. Han tycker att det är otroligt jobbigt just nu med sprutorna.

Till lunch var det samma visa...till slut ville han att jag skulle ta, men det gick inte mycket bättre. Han försökte förbereda sig, men till slut så blir han ledsen, säger att han inte vågar osv. Och det gör ont, att inte kunna hjälpa utan att måsta förklara att vi måste göra det här.

Det gör ont i hjärtat att sitta och hålla honom i famnen och höra hans gråt, hans tysta ord i mitt öra om att han är en fegis, att han inte vill ha Diabetes osv.. Det spelar ingen roll hur många gånger vi berättar för honom om hur modig vi tycker han är och att han inte alls är någon fegis. Det är svårt att hålla tillbaka sina egna tårar när hans stora tårar rullar ner för kinden, att det enda man kan göra är att krama om honom, trösta och säga att det är okej att vara ledsen för att man har Diabetes. Det gör mig ont, jag skulle mer än gärna, liksom hans pappa, "ta över" diabetesen åt honom så han slapp.

Och ja jag förstår att det kommer säkert bli bättre, det kommer säkert bli en vana, han kommer bli van alla nålar..men allt detta prat hjälper inte oss just nu, för vi förstår också det. Men när ens barn är ledset, hur glad är man själv i hjärtat då? Man vet att det blir bättre men vi lever idag och känslorna är här och nu.

Framtiden tar vi en annan gång.... Nu ska jag kika till Tindra som verkar fått feber! Lillgumman!!

Till våra älskade barn: Vi älskar er så högt!

Hittade en bok om en Pojke som heter August som får Diabetes, jag funderar på att köpa den, till Adrian.
Den är nog värd varenda krona!

Här kan ni läsa lite ur boken...

Jag måste erkänna att jag fällde en tår då jag läste smakprovet.


Bilden är lånad ifrån Google...