Jag har i många år varit rädd för ensamheten. Så länge jag kan minnas, jag kommer ihåg när jag som 11-åring grät när mörkret föll och månen satt uppe på himlen omgiven av alla stjärnor. Jag grät för att jag kände mig så ledsen och ensam. Som om jag inte borde finnas! Varför kom just jag till jorden, varför blev jag som jag är? Alla dessa frågor... Utan något svar. Min rädsla för ensamheten gjorde att jag i många år och många relationer (till både vänner och killar) stod ut med allt för mycket, sånt som jag idag lastar på mig själv. Eftersom det i grund och botten ligger i mig, jag var den som inte vågade vara ensam.

Jag har gjort mycket för att bli omtyckt, jag har krypit för människor som inte förtjänat det, jag har låtit min egen själ krypa in i ett mörkt hörn för att göra andra till lags. Jag har inte skött om mig själv. Jag har inte stått upp för mig själv och litat på att människor kan tycka om mig för den jag är.

Men så blev jag helt plötsligt tvungen att stå på mina egna ben. Helt ensam, och det var den värsta stunden i mitt liv men på samma gång blev det en av dom bästa. Jag lärde mig att jag är stark, jag har vissa brister men jag har oxå viljan att lära mig att utvecklas som människa.

Jag blir fortfarande tyvärr sårad och lämnad av människor jag litar på och som jag trott skulle stå vid min sida. Men jag har oxå lärt mig hur verkliga vänner är! Vilka som bryr sig, stöttar och finns där.

Så därför vill jag avsluta detta inlägg med ett TACK till:
Min kära Make Alex
Mina 2 underbara barn
Min mamma och familj
Underbara söta Jessica
Johanna
Martina
Och några till.... Ni är GULD VÄRD!

Åh gumman! Så snäll du är som nämner lilla min i din blogg! =)

Finns det något jag kan göra för dig så vet du alltid vart jag bor. Ok?



Love you babe!

du är stark och jag blev riktigt imponerad på hur du hanterade allt och hur duktig du var! :-)

kram!

Tack söta vännen! Du är en av dom som hjälper mig...du är guld värd för mig! =)