Och om ni vill veta varför ska ni gå in på RIX MORGONZOO klicka på Rix morgonzoo mappen till höger, gå sedan in på Hissa/Dissa och bläddra tills du kommer till "Ola har fått nog av diabetessprutor" 10/3.

Vilken idiot..hur fasiken kan han ens sitta och uttala sig så dumt till hela sverige? Han är trots allt en offentlig person och det sista jag behöver är att min son ska bli retad i skolan för att han måste ta sprutor. Att ens jämföra diabetiker med knarkare visar juh på en enormt liten hjärna.

Jag är så arg, så arg att jag kokar ända in i hjärtat. Om han har sprutfobi så kan väl han sluta stirra då?

Jag blir arg över hur en människa som uppenbarligen inte vet mycket om Diabetes och diabetiker kan gå ut i radion och säga sådana saker som han säger.

Så jag dissar, Jag dissar dig Ola för att du sitter och dömer ut människor som inte födds till samma förutsättningar som dig, patetiskt att du dissar människor som är sjuka. Gå till en terapeut så du blir av med din sprutfobi eller lär dig leva med den för det får Diabetiker göra, lära sig leva med sina sprutor och sin sjukdom!

Vi försöker alltid göra alla sprutmoment så vanligt som möjligt för Adrian och att han inte ska behöva känna att han är annorlunda och måste gå undan, det är dom tips vi fått ifrån vårt Diabetesteam. Han skulle bli väldigt ledsen om han måste gå undan så fort han ska ta ett stick..och det förstår jag.

Vad tyckte ni om detta uttalande?

Jag kommer så väl ihåg den där dagen då vi åkte upp till sjukhuset. Det var en torsdag, den 1 Oktober och en ny höstmånad tog sin början. Adrian var på dagis denna dag och jag hade ringt till vårdcentralen på morgonen då jag oroade mig för honom. Sköterskan försökte vifta bort min oro över kisseriet med ett: "Men det är vanligt fram till 6 års ålder.." Men känslan inombords sa mig att det var något som inte stämde. Jag ville ha en läkartid, och kolla en urinsticka för att se om han fått urinvägsinfektion. Det gick såklart inte att få, det jag kunde göra var att åka till distriktsläkarjouren.

Fyra nätter i rad hade det hänt en olycka i sängen. Och det konstigaste av allt var att han inte märkte det själv. Han kunde komma och krypa ner bredvid oss i sängen alldeles blöt. Han hade varit torr sedan 2½ års ålder. Fjärde natten efter att ha bytt sängkläder och duschat pojken så kände jag den där gnagande oron extremt i magtrakten. Jag satte mig framför datorn, mitt i natten och googlade..läste om urinvägsinfektioner och hoppas att det skulle vara något så enkelt. Blev inte mycket klokare så till sist kröp jag ner och försökte sova.

Jag hämtade hem barnen från dagis och dagen fortsatte i sina vanliga rutiner. Vi hade bestämt oss för att åka upp med honom till läkaren den där kvällen och jag inväntade bara Alex som fortfarande var på jobbet, så vi skulle kunna åka ensamma, jag och Adrian.

När vi kom upp blev vi väl omhändertagna och Adrian fick lämna ett kissprov. Vi fick sätta oss i väntrummet igen, det gick inte många minuter innan sköterska kom och sa att vi skulle komma med för nu ville hon ha ett blodprov. Här började min mage göra uppror, för urinvägsinfektion behöver man inte ta blodprov, jag anade att det var något annat fel.

Vi gick tillbaka till väntrummet och satte oss och bara minuter efter kom läkaren. Aldrig tidigare hade det gått såhär snabbt, det vred sig i magen på mig. Vi kom in och Doktorn började prata om Diabetes, normala blodsocker och Adrians blodsocker på 22.1. Jag fattade ingenting, det var som ett töcken i huvudet, vad menar han? Han skickade oss omedelbart till barnakuten.

Jag kommer ihåg att jag ringde hem i bilen på väg upp till akuten. Alex som är lugnet själv svarade och jag hasplade ur mig.."Dom tror han har Diabetes..." tårarna forsade upp i ögonen, men jag blinkade snabbt bort dom. Jag ville inte att Adrian skulle bli rädd. Alex blev nog lika chockad som mig och jag hörde hur ledsen han var.

När vi kom fram till sjukhuset så satte dom Emla plåster och kollade sockret som nu var upp på 23.6, trots att han inte ätit. Vi blev inlagda och när vi gick upp till avdelningen så förklarade läkaren att vi kommer bli kvar i ungefär 3 veckor. Jag tror inte jag förstod mycket av det som hände eller sades den kvällen och natten..jag var för chockad.

Där började resan in på en helt ny väg, en väg som var helt okänd för oss..och det har nu gått precis ett halvår sedan vi fick diagnosen.

DIABETES TYP 1

Diabetes typ 1 är en autoimmun sjukdom. Vilket vid Diabetes innebär att ens egna antikroppar angriper dom egna insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln tills man slutligen inte har någon egen produktion alls. När man insjuknar brukar man ha ca 10% av den egna produktionen kvar och den brukar kunna vara kvar 6-12 månader innan den helt försvinner. Den så kallade smekmånaden.
Ett bra blodsocker ska ligga mellan 4-6 mml/l.

Insulinkänning – lågt blodsocker, under 3,5 millimol
Vid insulinkänning kan den sjuke bli blek, darrig, kallsvettig, förvirrad och är ofta omtöcknad. Försäkra dig om att han eller hon kan svälja. Ge då något sött att dricka eller äta. Rent druvsocker höjer blodsockret snabbt, men om det inte finns ta vad som finns som är sött.

Syraförgiftning – högt blodsocker
Vid syraförgiftning har den sjuke en för hög blodsockernivå och riskerar att bli uttorkad och medvetslös på grund av kroppens insulinbrist. Tecken på detta är illamående, kräkningar och ofta magont. Personen har också i de flesta fall en acetondoft vid utandning.

Denna dag har Adrian fått en rejäl känning..jag fick bära honom ner och lägga honom på soffan, "Mamma, det känns som att jag vill somna"...det vrider sig i hjärtat på mig, ett sting av oro ilar genom kroppen. Jag rusar och hämtar ett glas mjölk och en smörgås, sedan fixar jag lunch medans han äter smörgåsen. Jag hör hur han höjs i sockret på hans sätt att vara, jag hör när sockret stiger och han istället blir hög. Det märks på hela hans person.

Nu kommer det bli en rekyleffekt istället och blodsockret kommer vara helt åt skogen resten av dagen. Men enligt doktorn ska vi låta kroppen få det och inte ta ner det igen. För då finns det risk att han får ännu en.

Diabetes är svårt. Verkligen svårt. Den där smala balansgången man ska gå på, den har inte vi lyckats med sedan flera månader. Och det är väl kanske så om hela produktionen av insulin lagt ner nu. Jag kan inte låta bli att känna en känsla av orättvisa..så snålt att han inte fick behålla den ett tag till. Jävla antikroppar att förstöra alla insulincellerna..jävlar! Man måste få bli förbannad. Så låt mig.

Nu tar vi nya tag och kör järnet! Nya dagar kommer med nya möjligheter.

Livet rullar på och det känns sjukt att tänka att Diabetesen "bara" funnits i vårt liv i 5 månader. Det känns så länge sedan och samtidigt så känns det som igår. Chocken över beskedet, alla tårar vi gråtit, all oro. Att lära sig allt och ändå inte kunna, jag tror man aldrig kan bli fullärd då det kommer till diabetes.

Jag ser bilder ifrån när Adrian var yngre och kommer ofta på mig själv med att tänka, "Här hade han inte Diabetes"..jag tror att det ligger en del sorg i hjärtat ännu. Och det har juh trots allt bara gått 5 månader. Det absolut värsta är dom dagar då han är ledsen, dom dagar då han säger att han inte vill ha Diabetes. Då känns det i hjärtat på en.

Diabetiker verkar vara väldigt olika och alla reagerar på olika sätt av olika livsmedel. Jag har haft en vecka av mestadels ren glädje, glädje över att Adrian blodsocker legat bättre än på länge. När jag tänker efter så har det inte legat såhär bra sedan vi kom hem från sjukhuset. Men jag vet också hur fort det kan ändras.

Jag tänker ofta då han ligger högt på alla risker som finns, alla komplikationer. I huvudet ekar orden från vår Doktor: "Vårt mål är att ingen med Diabetes ska behöva bli blind" Jag skulle klandra mig själv så otroligt mycket om något sådant hände.

Här kommer lite bilder från en vanlig morgon då vi tar blodsocker och insulin.

Idag till middagen började Adrian fråga mig när han ska få sticka sig själv med insulinpennorna, jag svarade att han kan få testa om han vill? Vilket han ville. Så till kvällen då det bara var en spruta fick han sticka sig själv, tror vi var lika nervösa båda två. ;)

Han satt en bra stund och till slut frågade han mig..NU?..Ja sa jag..och så stack han sig och det gick helt fantastiskt bra!! Han är så enormt duktig. Vi pratade lite om att vi ändå måste sitta med när han gör det, när han vill göra det så att säga.

Nu ska jag ta min lille pojke som har magknip ikväll igen. Stackars liten. Och jag har rannsakat vad jag ätit och kan inte hitta något där som det kanske skulle kunna vara. Till det ser vi halvåtta hos mig. ;)

Jag är så glad att det verkar som att magsjukan blåst över för Adrian. Han verkar ha fått någon lindrig magsjuka och efter att ha kräkts 4-5 ggr så var det klart. Vi lyckades, trots att han inte ville ha nånting, hålla blodsockret bra. Men vi har varit uppe och stuckit honom inatt för att hålla koll.

Nu har vi klarat av Adrians första magsjuka som diabetiker! Jag är så glad att det är över och att det gick så pass bra. :)

Igår på förmiddagen fick vi ett glädjande och roligt samtal. Det var Birgitta ifrån lekterapin på sjukhuset som ringde och ville bjuda in oss till Filmstaden och få gå och se nya Disney filmen Grodan och Prinsessan.

Barnen blev såklart superglada, så den 24 Februari ska barnen dit med sin pappa förhoppningsvis, han skulle försöka ta ut komp ifrån jobbet så han kan gå med dom. Då kan jag och Oliwer vara hemma och mysa, känns som att det är svårt att ta med en så liten på bio.

För övrigt så är blodsockret helt Wacko nu...Adrian svänger rejält och jag fattar ingenting emellanåt. 2 ggr i helgen har det dragit iväg nattetid och legat på HI enligt mätaren. Inte bra.
Vi ska till läkaren den 10/2 och då tänkte vi diskutera insulinpump med honom, det verkar lättare att hålla blodsockret på en bra nivå med en sådan.

Hittade ett recept på Kornbröd som ska vara superbra för blodsockret och hjälpa det att hållas stadigare. Värt att testa men det där med bröd är rätt svårt tycker jag, han är ett barn och barn är inte jätteförtjust i mörka bröd med massa fullkorn och frön i. Fast jag måste säga att han är duktig att äta sådana bröd även om han ibland ledsnar. Så det är absolut värt att testa.


Våra tre älsklingar igår!!

Adrians blodsocker vill sig inte alls just nu. Det pendlar mellan känningar och alltför höga BS-värden. Ikväll då han skulle sova låg han på 27 i sockret. Inte roligt alls. Man känner sig värdelös emellanåt, trots att jag vet varför han ligger så högt, jag förstår vad det beror på. Det finns anledningar och det behöver inte bero på att vi slarvat med maten, snarare på att han haft en liten känning, kommer hem från dagis, äter som en liten häst då han behöver fylla på eftersom han legat lågt. När han ätit klart sticker sockret åt andra hållet.

Det var inget dåligt bröd. Ingen dålig mat. Bara en hungrig liten kille med svängande blodsocker.

Jag tänker ofta att "OM" jag kunde så skulle jag ta över detta från dig min son. Jag skulle om jag kunde ta din Diabetes så att du fick vara frisk! Men i nästa stund så förundras jag och imponeras utav dig, ibland när jag sticker dig och jag ser nålen som ska in i ditt ben så funderar jag på hur många dagar jag skulle orka? Jag gissar på att det inte skulle vara särskilt många. Du är så stark, så klok och otroligt mogen för att vara 6 år gammal. 

Som på dagis där en fröken fortfarande håller på att lära sig ta insulinsprutan. Hon är jätteskakig, förmodligen rädd för att göra dig illa och du sitter där, klok som du är, och säger till din fröken att hon ska ta det lugnt. Att hon ska vänta tills hon känner sig redo. Att du är redo och hon får ta när hon känner sig redo. Hon rispar dig med nålen då hon skakar så otroligt mycket och trots detta så låter du henne försöka igen. Inte ett ord säger du när hon gör det, trots att det gör förbaskat ont, det vet vi att du tycker för det har hänt förr och du har blivit så ledsen. 

Vi älskar dig så vår stora fina prins! Du gör oss så stolta. Alltid.



P.s Från och med i Torsdags tar dagis insulinsprutorna själva. En otroligt lättnad att känna att dom klarar av det.

Nu ska jag gå ut i det kalla och mycket hala vädret och hämta hem barnen..! Skönt att få hem dom.
Det har inte blivit mycket bloggande nu idag då jag har ont i njuren och är supertrött efter en jobbig dag igår då jag var mycket ledsen.

Tycker det är konstigt att människor tar så lätt på Diabetes, många förstår inte allvaret om man inte sköter sin diabetes. Många tror att det är enkelt och går näst intill smärfritt förbi, men dom skulle bara veta vilken kamp som ligger bakom, både för barnet och föräldrarna. Många säger också, "man kan leva ett bra liv med diabetes idag!", det tror jag säkert MEN har ni som säger detta själva diabetes? Vet ni hur det är att ta sprutor varje dag och ändå ligga för högt? Eller vet ni hur man mår då man får en känning? Jag vet inte, och då har mitt barn denna sjukdom.

Jag vet, det finns en massa andra "hemskare" sjukdomar än just diabetes, men det finns också en hel del botemedel. Men Diabetesen är hemsk på sitt sätt..du kan inte bota den, inte ännu iaf. Det är många barn och ungdomar som insjuknar. Det är mycket sorg i denna sjukdom.

Jag vet att Adrian kommer att leva ett bra liv trots sin Diabetes, men att ens måsta kämpa för detta som egentligen är så självklart, som Anne i kommentaren i inlägget nedan skrev, det är jobbigt. Det är tungt att se sitt barn särbehandlas när man inte behöver göra detta. Att människor i vissa fall gör en stor grejj av sjukdomen och istället när han bör behandlas annorlunda så behandlar man honom som vilken annan som helst. Dvs vid känning och han är hungrig så kanske man inte bör säga till barn med diabetes: "Du klarar dig tills det blir lunch nu!"

Det är en kamp, och då vi snart ska få en till liten så är det en enorm stressfaktor då vissa saker som är självklara för oss, inte funkar med andras åsikter. Vi vill känna en trygghet med att vi vet att våra barn är trygga och det gör vi inte nu.

För ett tag sedan drog gubben tillbaka på jobbet efter att fått tillagad lunch av frugan sin! ;) Jag gjorde iordning Tacos, jag och barnen ska äta det till middag så nu har jag gjort klar middagen också. Behöver bara värma på det lite grann då det är dags.

Ska snart hämta hem barnen från Dagis, mina små fina mirakel! Jag saknar dom här hemma nu. Tror vi ska ägna oss åt lite pyssel då dom kommit hem, om dom orkar vill säga? Annars får vi ta det imorgon. Städa ska jag försöka hinna med att göra lite iaf.

Idag kom det hem papper om Vårdbidrag för Adrian, jag är tacksam över att vi bor i ett så bra land som vi gör. Får se när dom tar beslut om detta men det är skönt att få hem papper, det känns som att saker och ting går framåt. Det stack dock till lite i hjärtat då man läste läkarintyget som dom skickat ifrån barnmottagningen till försäkringskassan, att se på papper vad en läkare skrivit om ens barn, om hans sjukdom.

Jag hoppas man finner bot på Diabetes, det är en otroligt jobbig sjukdom och jag tror att många tar lite lätt på sjukdomen. Man förstår inte riktigt allvaret med Diabetes, hur sjukt barnet kan bli och hur allvarligt det är att man har bra koll på barnet i fråga. Det är en riktig balansgång att få till blodsockret och jag imponeras över hur kroppen på en frisk människa lyckas fixa detta, kroppen är fantastisk.

Vi börjar lära oss leva med Diabetes men vi är långt ifrån färdiglärda..jag tror detta är en sjukdom som man ständigt får lära sig nya saker om. Och Adrian, han är helt underbar, han har sina ledsna stunder såklart. Men han är en otroligt klok liten kille som förstår när man förklarar för honom, han tycker såklart det är väldigt orättvist emellanåt.

Men bara orden som han sa i början på November: "Mamma, jag hoppas att Tindra aldrig behöver få Diabetes!" Det får en att gråta av både lycka och sorg..! Och att höra Tindras ord till honom som visar hur mycket hon älskar honom, saker som: "Snälla Adrian kan jag få en kram!" Hon har varit orolig för honom, det märks. Tänk vilka fina små människor!

Älskar er mina fina barn!! ♥♥♥


En gammal bild på tomtarna för 3 år sedan ungefär

Det tycker jag borde är ombekvämt och otäckt. Jag gillar inte att lämna ut mig själv på det sättet, men när tårarna väl kommer så kan jag bara inte hejda dom, särskilt inte då jag är GRAVID. Det är som lilleskutts tårar som sprutar ut ur ögonen i jättelika fontäner. Och det hände nyss.

Jag pratade med kuratorn som vi fick i samband med Adrians Diabetes och när jag berättar om vilken ångest jag fått pga av att jag går och oroar mig här hemma och att jag nu mår sämre så kan jag inte sluta gråta. Då kommer lilleskutt fram i mig och tårarna sprutar som aldrig förr..extra känslig är man juh också just nu som höggravid.

Jag är så tacksam gentemot hennes och vår diabetessköterska som verkligen förstår hur jobbigt detta är och som hjälper oss igenom allt. Samtidigt känner jag mig nervös, vad kommer hända? Hur kommer dom reagera? Kommer dom bli sura på oss eller förstår dom oss och vår oro som föräldrar? Det handlar juh ändå om en av dom dyrbaraste vi har o vårt liv. Det handlar om honom och vad som är bäst för hans skull. Det handlar om att Adrian ska må bra! Och vi kommer göra det som krävs för att det ska vara så.

När det kommer till våra barn är vi starka som lejon, jag skulle bita huvudet av vem som helst för att skydda mitt barn. Så är det bara. Och jag tror att alla föräldrar som läser detta nickar igenkännande.

Det känns hemskt att bloggen känns så ledsam just nu, men jag måste få ventilera och få ur mig lite av situationen nu..om ett år så kan jag titta tillbaka och förhoppningsvis känna att vi gjorde allt och förhoppningsvis kommer jag också att kunna läsa om vändningen då det började funka. Jag kommer att känna glädjen i den kamp vi nu genomför.

Alla föräldrar ser det nog som en självklarhet att man kommer kämpa in i det sista för sitt barn i alla lägen, så även vi. Men nu måste jag säga att tårar tar över och orken är slut, jag kämpa med näbbar och klor för Adrians skull. Så känns det iaf även om jag utåt sett kanske är en person som hellre försöker säga saker på ett för snällt sätt så brinner jag inuti, jag brinner för mitt barns bästa. För att han ska leva ett så normalt liv som möjligt, för att inte låta Diabetesen ta över livet. Han ska leva så normalt som möjligt.

Men vissa delar funkar bara inte längre. Hur hårt ska man behöva kämpa för sitt barns rätt? Ska inte det vara en självklarhet att alla barn ska behandlas lika i största möjliga mån?! Trots sina sjukdomar? Var finns respekten hos oss vuxna gentemot barnet?

Jag är otroligt ledsen just nu, jag vill helst inte skriva ut allt här då jag inte vet vilka som läser min blogg. Jag vill inte smutskasta andra men allt jag begär som förälder är RESPEKT och att mitt barn tillåts samma saker som andra barn. Han ska inte behöva känna sig utanför och ensam för att han är sjuk, är det för mycket begärt??

Nu väntar jag på att sköterskan och kuratorn hör av sig, tack och lov för gullig personal på sjukhuset, annars hade jag nog gått under just nu. Det här funkar ta mig tusan inte..men har jag något val? Jag gör det tills hjälp kommer..för min sons skull..för hans rätt att vara barn och behandlas som ett.



Jag älskar dig gubben! ♥

..idag gjorde jag en riktig fuling, mest för Addes egna skull. Men han vet inte om det bara. Jag gav honom flingor och lite mjölk till frukost, men jag hällde varken på hans sylt eller hans ersättningssocker. Jag tänkte att vi ska försöka köra på som dietisten sagt och begränsa sötsmaken mycket så han vänjer sig av med den. Underbara tanke va?!

Det verkar funka bra, inte ett ord har jag hört från honom, han har med andra ord inte ens märkt något. Skönt!
Det kommer fortfarande en del sorg ifrån honom om Diabetesen, man märker det främst då han märker att han är annorlunda om han jämför sig med andra barn. Eller då han måste ta sprutorna, ibland, då kommer det upp saker emellanåt. Så som han sa imorse "Mamma, jag längtar efter vår gamla bil då jag inte hade Diabetes"...kanske vissa tycker detta låter dumt men inga känslor i det fallet är dumma. Han smälter fortfarande saker och ting, det har trots allt bara gått snart 2 månader.

Igår kväll visade blodsockermätaren ännu en gång "HI"...det var bara att behandla med lite extra insulin och göra sitt bästa för att få ner det. Jag blir lika kall inuti varje gång detta händer. Rädslan för att något ska hända honom, att han ska bilda syror eller kanske rent utav svimma.

Många gånger kan man märka hur lätt en del tar på detta med Diabetes, man blir inte alltid tagen på allvar. Många förstår inte den kamp som ligger bakom för att få till ett bra blodsocker, för att barnet i fråga ska må bra. Allt man måste kunna som förälder, att lära sig bli expert på sitt eget barns blodsocker, för det som funkar för andra kanske inte alls funkar för oss?!

Adrian tar 6 insulinsprutor och ungefär 7 blodsockertester om dagen. Det är en hel del stick om man jämför med hans tidigare 0 per dag. Jag vet att jag skulle inte klara det hälften så bra som han, han är en liten kämpe i mina ögon. Han gör mig stolt varje dag över att få vara hans mamma.
♥Båda mina barn gör mig stolt! ♥


Här är killen våran 3 år och "chillar" i Tindras babysitter...

Vi har juh problem nu med Adrians blodsocker, börjar fundera på om han har en svårinställd Diabetes för det här är knepigt. Vi har inte ändrat någonting i kosten, han har ingen feber eller liknande men ändå ligger han alltså väldigt högt. Vi diskuterade med Diabetessköterskan i fredags och höjde den långtidsverkande dosen men det har inte synts någon skillnad. Bestämde även med henne att vi nu skulle ta blodsockertester innan måltiderna samt 2 timmar efter.

Så igår kväll skulle vi ta, 2 timmar efter kvällsfikat. Blodsockermätarens utslag gav endast ifrån sig "HI"..vilket betyder att det är riktigt högt. Vi har aldrig tidigare fått så och det var bara till att ringa upp på sjukhuset.  En läkare ringde upp och tyckte vi skulle ge 2E extra insulin på en gång, det var några svettiga minuter, man är så rädd för att det ska bli syraförgiftning eller att han ska hamna i Diabeteskoma. Särskilt då han legat så här högt en tid nu.

Klockan 2.30 inatt togs ett nytt test som visade att det sjunkit men är fortfarande på tok för högt, 17,9. Sov faktiskt lite oroligt om natten och känner mig rätt trött idag. Idag inväntar vi samtal ifrån Diabetessköterskan och hoppas på att få lite mer råd och tips på varför det är såhär nu?!

Nu ska jag väcka Alex innan han ska till jobbet..Han kommer bli så glad över att jag strykit hans jobbkläder, så nu får han en lugn morgon.

Imorse var det släpande fötter upp ur sängen klockan 8..stick i armen och stick i benen klarades av relativt snabbt. Barnen hoppade i kläderna och sedan blev det frukost. Vid 9, gick vi ut genom dörren. Adrian skulle iväg på gympa med 5-årsgruppen och jag skulle följa med och "hålla" koll på grabben. Det gick utmärkt. Dom lekte skeppsbrott och svansjakt, jag kom ihåg båda lekarna från min egna gymnastiktid..hur roligt som helst juh! :) Blev nästan sugen att hoppa runt och gympa lite men som tur var, för fogarna så satt jag stilla! Sedan gick vi tillbaka och Adrian låg bra i socker, okej kanske lite högt men hellre det än för lågt.

På förskolan blev det blodsockerstick och sedan insulinspruta innan jag gick hem. När jag kom hem så satte jag fart och försökte få tag på vår Diabetessköterska och efter mycket slit och 3,5 timme senare fick jag tag på henne! Hon är verkligen superbra, så nu ökade vi på insulinet lite till kvällen här och får se om det gör underverk?! Håll tummarna är ni gulliga. ;) Så nu blir det upp på nätterna ett tag framöver för att ta prover och se så han ligger bra och inte blir för låg istället.

Nu inväntar vi kvällen och kvällsfikat här, sedan har jag lovat Adrian POPCORN och mys framför en film i sängen.. tänk vad härligt att kunna ge honom popcorn och veta att det åtminstone inte kommer påverka blodsockret!

Dagisdagen har gått finfint...jag är glad över det! Han har legat fint i blodsocker och direkt efter lunchen fick dom varsin glass på dagis..trots detta hade han utmärkt socker till mellanmålet.

Jag blir less, sur och arg... jäkla blodsocker! Om det kunde hålla sig inom en bra nivå då? Nej nu ska det minsann ligga högt hela tiden och det känns som att inget vi gör hjälper?! Vad är det för fel?

Han hade MAXIMALT med socker i urinen då vi tog en sticka ikväll..blir så stressad att vi måste få ner det så han inte får Ketoner också..då blir det sjukhuset igen. Han får inte bli så sjuk. Ingen syraförgiftning... No thanks.

Jag blev så glad nyss då jag kikade in på en diabetesblogg jag läser; HÄR; och fick se inlägget Rekommendation. Tack snälla du för det fina inlägget! Detta gjorde mig otroligt glad mitt i allt kaos här.

Nu ska jag kolla till mina fina barn och sedan rådgöra lite med Alex om sockervärden..!

Jag sitter här och i huvudet maler alla tankarna, jag funderar fram och tillbaka. Idag gick vi till dagis vid 10-tiden och fröknarna hade kommit på att det blir sådant kaos runt lunchen då alla barn ska stå och kolla på Adrian när han tar sprutan. Vilket jag såklart kan förstå blir lite jobbigt men då beslutade dom att vi kanske ska ta sprutan i ett annat rum, innan lunchen. Tyckte det lät bra men det visade sig bli tvärtemot.

Medans vi tog sprutor i ett avskilt rum hade barnen samling och Grönsaksstund, Adrian hörde dom prata och ville så gärna vara med. När han till slut var klar med alla provtagningar och sprutor så sprang han in och ropade "Vänta ni är inte 5 killar, vi är 6 killar, ni räknade inte med mig" Varpå en fröken svarar, "Jamen nu var inte du här och vi räknade bara med dom som var på mattan"..Detta resulterade i att min son kom tillbaka med stora TÅRAR rullande ner för sina kinder.

Han missade hela samlingen och Grönsaksstunden för han tog sprutor då..hur positivt tror ni att detta blev för honom?! Han ville inte vara kvar på dagis, han grät och var jätteledsen..sa att innan han blev sjuk fick han göra allt annorlunda. Han blev alldeles ifrån sig och vad händer vid sådana tillfällen då? Jo då blir han påmind om vilken otrolig skitsjukdom han fått..medans dom andra hade roligt fick han ta sprutor! Jag förstår honom så och det gjorde verkligen ont i hjärtat på mig.

Söta Tindra frågade fröken varför man inte "pausade" och väntade på Adrian..blir varm i hjärtat när jag hörde hennes oro. Hon gillar inte alls när Adrian är ledsen. Jag sa till fröken att detta funkar inte, vi får lösa det annorlunda för han ska inte behöva känna såhär, att han missar saker för att han är sjuk. Så nu ska vi försöka lösa det på något annat sätt.

Men som mamma och Gravid blir man väldigt känslig..och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken! Det gör så ont att höra honom så ledsen och att inte kunna göra något åt det.

Denna sång tillägnas mina fina barn! ♥Jag älskar er!♥

Sitter och lyssnar på denna låt här och myser, den är wonderbar! Skrålar med och funderar på om maken kommer be mig vara tyst eller låta mig skråla?! ;) Verkar som att jag får skråla bäst jag vill.. :P

Idag gick vi till dagis 9.30. Jag stannade kvar till 11.40 ungefär då sprutorna var tagna, då gick jag hem. Ska hämta dom små om en halvtimma..Adrian är så duktig och jag är så stolt över mina fina duktiga barn! Denna vecka ska fröknarna ta blodsockret på dagis och nästa vecka ska dom få börja ta insulinsprutorna och jag ska stå brevid och kolla på. Känns lite läskigt att lämna över sin son sådär i någon annans händer och då gillar jag verkligen dessa fröknar, dom är superbra alla 3. Men just att man måste lita på att någon annan kan göra detta, när man gör det själv är juh en helt annan sak, eller när Alex gör det, han litar jag på till 100%. Men när det kommer till andra runt omkring oss..då känns det genast lite osäkrare.

Igår hade det gått superbra för honom på dagis iaf..blodsockret låg bra då dom hade varit ute och lekt och jag kom dit lagomt till mellanmålet, sedan gick vi hem vid 15-tiden.

Alla barnen är nyfikna och står gärna runt honom då han ska ta sprutan och vill titta på. Det är något som Diabetessköterskan gett som råd, att vi inte ska gå undan med honom då han ska få sprutorna utan istället låta dom andra se och Adrian får visa vad han måste göra varje dag.

Fröknarna är så imponerade av honom, han är verkligen superduktig och berättar hela tiden för fröknarna hur dom ska göra, vilka inställningar sprutan ska stå på osv.. Sedan har dom även en fusklapp vilket är skönt både för dom och oss. Men Adrian är en hejjare på att veta hur man ska göra med allt och oftast fixar han alla sprutorna själv.

Nej den gruppen mammor kan jag inte påstå att jag tillhör. Inte just nu i varje fall.
Vi gick till dagis vid 10.40 idag, jag stannade kvar i ungefär en timma.. tog insulinsprutan på Adrian och sedan kollade jag då en av fröknarna tog blodsocker. Stannade och kollade vad Adrian tog för sig på tallriken och sedan fick jag om jag ville gå hem? Tvekade lite men tänkte att det kan vara skönt för mig som har en j*kla foglossning idag, skönt för Adrian att se att det funkar utan mamma och pappa där och skönt för fröknarna att få testa lite själv. Så vi bestämde att jag ska komma tillbaka nu vid 14-tiden.

Men sedan jag gick därifrån blev jag så otroligt nervös..jag ringde Alex som lugnade mig lite och kom hem och sällskapade med mig på lunchen. Tack Älskling!♥

Jag går alltså runt med mobilen i handen hela tiden ifall dom ringer..?! Men det är bra för oss oxå, vi bor så pass nära att det tar ca 2 minuter att GÅ till dagis. Annars hade jag ALDRIG gått hem, jag hade varit för nervös, och fröknarna sa själva att dom aldrig hade låtit mig gå hem annars heller. Men eftersom jag till och med kan spana lite på dom i fönstret hemifrån så är det okej både för mig, barnen och fröknarna.

Men nu tror jag att jag börjar få slut på tålamod..dags att gå tillbaka. Håll tummarna för att allt har gått superbra nu! :)