Jag fick höra om en pappa som var så konflikträdd att han inte vågade ta en konflikt ens med sina 1-åriga tvillingar?!
Är detta sant började jag genast tänka, hur kan man vara rädd för 1-åringar? Vad kan dom egentligen göra, dreggla på min tröja,
i för sig när dom bits gör det rätt ont. Men det är också det enda skrämmande med 1-åringar om man bortser från blöjbytena.

Men vart går då gränsen för när man kanske borde gå i terapi för detta? Denna man lägger upp tvättkorgen på garderoberna,
han ställer upp stolarna på kökssoffan så att de små inte ska klättra upp. Han har till och med gått så långt att han vid tillfälle
bundit fast pojkens fötter i stolen för att slippa ta konflikten när pojken ställer sig upp i stolen. Han förstår nog inte vilka men detta
kan medföra för pojken, eller gör han det?!

Om man själv blivit uppfostrad på mindre bra sätt som liten så är det vanligt att man tar med sig detta när man själv skaffar barn. Och det är där
det många gånger blir fel, tycker jag. För varför skulle man vilja att ens egna barn råkar ut för samma sak? Man vill väl sitt eget barns bästa?
Det gäller att bryta mönstret.

Det är bara du som vet ditt barns bästa. Det är bara du som kan ge ditt barn det som behövs. Du, Du, Du!

Varför gör så många raka motsatsen då? Varför gör man om samma misstag gång på gång..? Ja det är en bra fråga. Jag har inget bra svar, jag är en av dom som
brutit mönstret. Jag behandlar mina barn som jag själv skulle viljat blivit behandlad och bara framtiden kan visa hur det går för dom båda!

Jag ser framåt med spänning....

osså undrar dom varför dagens ungdom e som dom e suck

Tack så mycket :D

svar: d va gottit :P

Vad blir det i helgen johanna ?:D

Sv: Haha tack så mycket =D

Sorry!! jag åkte till stockholm!!! du får se bilder på shoppingen sen istället:D