Det är en sak som är sant. Om livet vore lätt alltid så skulle man kanske inte uppskatta allt det fina man har?! Eller?
Jag har varit med om ett och annat i mitt liv, jag har inte velat lämna ut vissa saker i bloggen och tänker väl inte gå in alltför djupt på saker och ting nu heller. Men jag är och har under en del år haft depression med panikångestattacker. Jag skar mig själv förut, på armarna, i ren desperation över att må dåligt, för att få ångesten att släppa så tog jag en kniv och skar mig tills jag blödde. Inte bra, inte alls... jag gör inte det längre. Jag mår bättre än jag gjorde för 7 år sedan.

Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp när jag var yngre, nu ska ni inte tro att det var min närmsta familj eller så, för det var det inte. Men jag berättade aldrig för någon om detta, förrän nästan 10 år senare. Då allt bröt ut, jag träffade Alex och han lättade mitt hjärta. Han lyfte mig och bar mig över det värsta kaoset som var inom mig, han fick mig att berätta för andra. Han fick mig att känna att det inte var jag som bar skulden, att jag inte gjort något fel.

Men så har vår kärlek inte varit spikrakt uppåt, det tänker jag inte påstå, vi har haft en riktig tuff period för några år sedan. Jag stod då på egna ben med två barn, vi bodde ensamma i en månad jag och barnen, innan det äntligen blev vi igen. Och jag var så lycklig över detta, lycklig över att vi fick fortsätta vår resa tillsammans. Att han ville vara med mig, och samtidigt var jag arg för allt jag behövt gå igenom. Vi har fått kämpa oss igenom detta och idag är allt verkligen underbart.

Med detta sagt, vet ni nu lite mer om bakgrunden till min depression men det jag främst vill ha sagt är att det ibland skrämmer mig, livet. Livets väg som man inte kan råda över, den makten som inte ligger i ens händer. Man kan inte alltid förutse vad som kommer i ens väg, hur ska man då kunna förutspå sina barns livsvägar?! Jag kommer göra allt i min makt för att skydda er, Adrian, Tindra och "3an"...för jag vill att ni ska få ut allt det bästa utav livet.

Mamma älskar er...idag, imorgon och för evigt!

Jättetrevligt var det, skönt att komma iväg lite så man slipper tänka så mycket :)

Livet är verkligen inte en dans på rosor....

Hoppas du har det bra i alla fall

kram från mig

Nä, livet är verkligen inte alltid enkelt. :( Det är inte konstigt att jag har fastnat för din blogg, vi har gått igenom liknande saker. (Blev inte utsatt för sexuella övergrepp, men jag blev dagligen sexuellt trakasserad, fasthållen och tafsad på, som ung. Kanske är övergrepp det med... Som lett till depressioner och nedstämdhet. Men som du säger, hittar man rätt här i livet kan man verkligen njuta av det.)



Hoppas att du har kunnat lägga det bakom dig och mår så bra du kan må nu! Många varma kramar Cissi

Men tjejen det där låter inte alls roligt!!!

Sexuella övergrepp är inte alls något som någon ska vara med om (inte ens sin ovän) och att du skar dej o s v. Så glad att du fick hjälp att komma ur din depression!!!



Men det är sant att livet verkligen har sina med och motgångar, mina tonår var väldigt struliga. Sedan var det upp och ner med mina söners pappa, men vi försökte hålla ihop. Länge. För länge. (!)



Jag är så lycklig att jag nu har träffat en ny kärlek och att allt stämmer så bra. Min Betty kunde inte få en bättre pappa! :) Nu har vi bara varit tillsammans några år och vi kommer säkert också få kämpa för kärleken längre fram, men än så länge är allt toppen. :)



Ta hand om dej!

KRAM

/Helena