..idag gjorde jag en riktig fuling, mest för Addes egna skull. Men han vet inte om det bara. Jag gav honom flingor och lite mjölk till frukost, men jag hällde varken på hans sylt eller hans ersättningssocker. Jag tänkte att vi ska försöka köra på som dietisten sagt och begränsa sötsmaken mycket så han vänjer sig av med den. Underbara tanke va?!
Det verkar funka bra, inte ett ord har jag hört från honom, han har med andra ord inte ens märkt något. Skönt!
Det kommer fortfarande en del sorg ifrån honom om Diabetesen, man märker det främst då han märker att han är annorlunda om han jämför sig med andra barn. Eller då han måste ta sprutorna, ibland, då kommer det upp saker emellanåt. Så som han sa imorse "Mamma, jag längtar efter vår gamla bil då jag inte hade Diabetes"...kanske vissa tycker detta låter dumt men inga känslor i det fallet är dumma. Han smälter fortfarande saker och ting, det har trots allt bara gått snart 2 månader.
Igår kväll visade blodsockermätaren ännu en gång "HI"...det var bara att behandla med lite extra insulin och göra sitt bästa för att få ner det. Jag blir lika kall inuti varje gång detta händer. Rädslan för att något ska hända honom, att han ska bilda syror eller kanske rent utav svimma.
Många gånger kan man märka hur lätt en del tar på detta med Diabetes, man blir inte alltid tagen på allvar. Många förstår inte den kamp som ligger bakom för att få till ett bra blodsocker, för att barnet i fråga ska må bra. Allt man måste kunna som förälder, att lära sig bli expert på sitt eget barns blodsocker, för det som funkar för andra kanske inte alls funkar för oss?!
Adrian tar 6 insulinsprutor och ungefär 7 blodsockertester om dagen. Det är en hel del stick om man jämför med hans tidigare 0 per dag. Jag vet att jag skulle inte klara det hälften så bra som han, han är en liten kämpe i mina ögon. Han gör mig stolt varje dag över att få vara hans mamma.
♥Båda mina barn gör mig stolt! ♥
Här är killen våran 3 år och "chillar" i Tindras babysitter...
Det verkar funka bra, inte ett ord har jag hört från honom, han har med andra ord inte ens märkt något. Skönt!
Det kommer fortfarande en del sorg ifrån honom om Diabetesen, man märker det främst då han märker att han är annorlunda om han jämför sig med andra barn. Eller då han måste ta sprutorna, ibland, då kommer det upp saker emellanåt. Så som han sa imorse "Mamma, jag längtar efter vår gamla bil då jag inte hade Diabetes"...kanske vissa tycker detta låter dumt men inga känslor i det fallet är dumma. Han smälter fortfarande saker och ting, det har trots allt bara gått snart 2 månader.
Igår kväll visade blodsockermätaren ännu en gång "HI"...det var bara att behandla med lite extra insulin och göra sitt bästa för att få ner det. Jag blir lika kall inuti varje gång detta händer. Rädslan för att något ska hända honom, att han ska bilda syror eller kanske rent utav svimma.
Många gånger kan man märka hur lätt en del tar på detta med Diabetes, man blir inte alltid tagen på allvar. Många förstår inte den kamp som ligger bakom för att få till ett bra blodsocker, för att barnet i fråga ska må bra. Allt man måste kunna som förälder, att lära sig bli expert på sitt eget barns blodsocker, för det som funkar för andra kanske inte alls funkar för oss?!
Adrian tar 6 insulinsprutor och ungefär 7 blodsockertester om dagen. Det är en hel del stick om man jämför med hans tidigare 0 per dag. Jag vet att jag skulle inte klara det hälften så bra som han, han är en liten kämpe i mina ögon. Han gör mig stolt varje dag över att få vara hans mamma.
♥Båda mina barn gör mig stolt! ♥
Här är killen våran 3 år och "chillar" i Tindras babysitter...
Publicerad: Söndagen den 22:a November 2009 klockan 09:34:33.
Arkiverad under: Diabetes
Arkiverad under: Diabetes
URL: http://jeppessandra.blogspot.com