Denna dag har Adrian fått en rejäl känning..jag fick bära honom ner och lägga honom på soffan, "Mamma, det känns som att jag vill somna"...det vrider sig i hjärtat på mig, ett sting av oro ilar genom kroppen. Jag rusar och hämtar ett glas mjölk och en smörgås, sedan fixar jag lunch medans han äter smörgåsen. Jag hör hur han höjs i sockret på hans sätt att vara, jag hör när sockret stiger och han istället blir hög. Det märks på hela hans person.

Nu kommer det bli en rekyleffekt istället och blodsockret kommer vara helt åt skogen resten av dagen. Men enligt doktorn ska vi låta kroppen få det och inte ta ner det igen. För då finns det risk att han får ännu en.

Diabetes är svårt. Verkligen svårt. Den där smala balansgången man ska gå på, den har inte vi lyckats med sedan flera månader. Och det är väl kanske så om hela produktionen av insulin lagt ner nu. Jag kan inte låta bli att känna en känsla av orättvisa..så snålt att han inte fick behålla den ett tag till. Jävla antikroppar att förstöra alla insulincellerna..jävlar! Man måste få bli förbannad. Så låt mig.

Nu tar vi nya tag och kör järnet! Nya dagar kommer med nya möjligheter.

Ja, visst får man bli förbannad på denna jävla sjukdom! Och vad skönt att läsa att andra också känner så ibland!

Jag har en 5-åring med diabetes och det ger så mycket att läsa om andra i samma situation: tack för att ni delar med er!