Livet rullar på och det känns sjukt att tänka att Diabetesen "bara" funnits i vårt liv i 5 månader. Det känns så länge sedan och samtidigt så känns det som igår. Chocken över beskedet, alla tårar vi gråtit, all oro. Att lära sig allt och ändå inte kunna, jag tror man aldrig kan bli fullärd då det kommer till diabetes.

Jag ser bilder ifrån när Adrian var yngre och kommer ofta på mig själv med att tänka, "Här hade han inte Diabetes"..jag tror att det ligger en del sorg i hjärtat ännu. Och det har juh trots allt bara gått 5 månader. Det absolut värsta är dom dagar då han är ledsen, dom dagar då han säger att han inte vill ha Diabetes. Då känns det i hjärtat på en.

Diabetiker verkar vara väldigt olika och alla reagerar på olika sätt av olika livsmedel. Jag har haft en vecka av mestadels ren glädje, glädje över att Adrian blodsocker legat bättre än på länge. När jag tänker efter så har det inte legat såhär bra sedan vi kom hem från sjukhuset. Men jag vet också hur fort det kan ändras.

Jag tänker ofta då han ligger högt på alla risker som finns, alla komplikationer. I huvudet ekar orden från vår Doktor: "Vårt mål är att ingen med Diabetes ska behöva bli blind" Jag skulle klandra mig själv så otroligt mycket om något sådant hände.

Här kommer lite bilder från en vanlig morgon då vi tar blodsocker och insulin.

Det är hemskt att han behöver dras med en sjukdom stackarn :( men ni gör ett bra jobb!



Sv: ja pappa har man fått lära sig att se lite mellan fingrarna, han är för gammal för att gå ur sitt beroende, han vill inte... jag kämpade några år under gymnasietiden, men blev för jobbigt för psyket med alla hans lovord & återfall.



Ha en trevlig lördag!



Min karl är på fest han så vi har tjejmys :)

Bodde på Alnö & gick skola där sedan gick jag på Hedbergska :) du då?

jag är ju undersköterska och har jobbat med mååånga som haft diabetes hela sitt liv, och efter femtio år varken är blinda eller saknar ett ben osv. kommer säkert gå jättebra för eran lilla <3 kramar!